Älskad & saknad

...är klyschiga ord, men jag tycker att det sammanfattar hur jag känner så väl!

Mamma & Isak i Grekland 2009 vid den årliga Fotbollsmatchen

Idag är det min mammas födelsedag och hon skulle ha blivit 62 år. Den här dagen har varit fullspäckad som alla andra dagar, men kvällen har jag ägnat mig åt att titta på foton och tänka på allt kul som vi gjort med mamma. De flesta foton är från Grekland där vi har tillbringat varje sommar, sedan 2001 i hennes hus i Grekland, med ett undantag, 2004, då jag var nere där ensam.



Grattis mamma ♥!

Förra sommaren var en konstig sommar, då vi var Grekland, utan henne, men med hennes sambo. Det kändes tomt och ovant & i många stunder väldigt svårt och tungt. Jag hoppas att vi kommer att ha lite färre tunga stunder när vi åker ner i år och att vi kan börja och bygga upp nya minnen, vid sidan om att vi har henne kvar i våra hjärtan!

Du är älskad & saknad mamma ♥

Morsdag blandar glädje och saknad!

Idag har känslorna svallat som på värsta tonåring. Mina tankar har vandrat till mamma många gånger under dagen och jag har känt både stor sorg och saknad. Konstigt att vissa dagar kan röra om så i ens inre. Jag är evigt tacksam att jag har min älskade mormor i livet. Hon ger mig stöd och glädje i tillvaron trots att vi bor nästa 20 mil ifrån varandra. Jag sänder massor av kärleksfulla tankar till både min mamma och till min mormor!



Mamma älskade precis som jag liljekonvaljer!

Men precis som mamma är jag allergisk mot dem, så de får stå på uteplatsen!

Mina barn har uppvaktat mig idag och det var nog, Erik, mellan killen som varit uppmärksam på vad jag gått och suktat efter. Jag fick nämligen Systrarna Eisenmans bok Mingelmat! Det är en helt fantastisk matbibel fylld med alla tänkbara smårätter. Förutom mängder av inspirerande recept, så är boken också fylld med underbara bilder.

Den fick titeln "Årets Bästa Kokbok" 2011

Både underbara recept & bilder!

Nu ser jag framemot att få tillfälle att duka upp en riktig
buffé med hemlagade smårätter!

Lite tid för eftertanke...

Nu är vi halvvägs in i påsken & hittills har vi haft en lugn och skön påsk. Det har funnits tid till både träning & småplockande här hemma, men också för eftertanke.

Köpte de här fina hönorna i Borlänge

Det är den andra påsken som inte min mamma är i liv och den första som vi som familj firar helt ensamma. Ja, inte ens alla i familjen är hemma eftersom Johan, min man är bortrest. Det känns konstigt, men samtidigt så är det nog bra att få lite tid att tänka och känna efter. Förra året var det ju så tätt inpå hennes dödsfall och den tillbringade vi hemma hos min mormor. Så det känns lite tomt att vara hemma utan både Johan och min mormor...

Den här har Isak gjort i skolan i år!

Lite påskpyssel som grabbarna gjort genom åren!

Dessa hönor sydde jag för många år sen

Saknaden efter mamma är fortfarande stor, men den gör inte riktigt lika ont längre. Jag tänker på de fina stunder och upplevelser vi har haft tillsammans och är tacksam för det. Jag är lyckligt lottad som har en fin familj, stor släkt och många vänner.

Fick detta fina blomsterarrangemang fick jag idag av mina svärföräldrar

Med dessa ord vill jag önska er alla där ute en riktig

Glad Påsk!

Tankarna är hos mamma!

Nu har det snart gått ett helt år sedan min mamma somnade in, alldeles förtidigt. På ett sätt känns det som igår och på ett annat som det är evigheter sen. Ibland händer det till och med att jag för en kort stund glömmer bort att hon inte finns och tänker att jag måste ringa och prata med mamma när det här hänt något. Men fortfarande sköljer sorgen & saknaden över mig ibland helt oväntat.

2010, mammas sista sommar i Grekland

Som tur är så har jag min mormor i livet och hon är även hon en mamma för mig! För barnen var det tidigare gammelmormor och mormor, men vår lillkille på 7 år har nu börjat kalla mormor för "vanliga" mormor när han pratar om henne.  Härom veckan sa han: "Jag kommer väl alltid att komma ihåg "vanliga" mormor?!? För jag kommer ihåg när "vanliga" mormor & du hämtade mig på dagis när jag var liten. Då måste jag väl komma ihåg henne hela mitt liv?"

Mormors sista hälsning till mamma blev ett vackert hjärta av rosa rosor!

Det är när man får de där spontana och oväntade frågorna och funderingarna, som det hugger till lite extra i hjärtat. Samtidigt är det då jag inser hur viktigt det är att vi pratar om mormor och tittar på bilder av henne. För det är så viktigt att vi håller henne vid liv i våra tankar och sinnen.

Saknaden efter min mamma är stor,
liksom glädjen att min mormor finns hos oss!

Saknad & godaste receptet...

...handlar bloggen om idag.

Just nu försöker jag att springa ikapp julen! Jag har ju kommit lite efter i julstöket och det smärtar mig, för jag gillar verkligen just förberedelserna innan jul, nästan mer än själva julen.

En av mammas fina handmålade tomtar!

Idag kom alla fina handmålade tomtar fram som min mamma har målat. Trots att jag verkligen försöker se på det med ljusa öppna ögon, så var det riktigt sorgligt att sätta fram dem. Varje år har barnen fått en handmålad tomte och jag också förstås och vi har skojat lite med mamma om var vi ska bo till sist, för att få plats med alla tomtar. Nu har vi hur mycket plats som helst, som bara blir stora tomrum. Det är när de stora helgerna närmar sig, som saknaden slår till som värst...

Godaste ischokladen på mormorsvis!

Jag & Isak har även bakat gammeldags ischoklad idag. Det är ett gammalt recept från min mormor, som vi gör varje år. Som vanligt är det si och så med min receptsamling, så nu kommer receptet så att jag enkelt kan hitta det nästa år! Receptet är skrivet för länge sen och en del mått är hekto och jag låter det vara så för det är så charmigt.

Om du har de här ingridienserna så är det bra att
börja!

Gammeldags Ischoklad ca 75 st

Sätt ut ca 75 små aluminiumformar på en bricka (de av papper håller inte ihop när du fyller de, utan allt flyter ut...)

2,5 hg Cocosfett

Smält cocosfettet på låg värme. Låt svalna medans du fortsätter

2 stora ägg
2 hg Floursocker

Vispas ihop med en elvisp. Tillsätt sedan:

1 dl Cacao (förra året använde jag en lite finare sort och det blev så mycket godare, men nu hade jag förstås ingen hemma och då fick det bli Ögon, som funkar fint den med)
1 msk vanilinsocker

och fortsätt att vispa med elvispen så att alltihop har blandat sig väl. Tillsätt därefter det smälta cocosfettet och vispa ner det försiktigt med elvispen. Vispa tills du har en tjock blank smet.

Fyll en spritspåse med smeten och spritsa i formarna. Om du låter smeten svalna lite så får du fina spritade toppar och om du spritsar ut de direkt så flyter smeten ut lite mera i formarna.

Den här julgodisburken köpte jag för många år sen och den är en favorit!

Låt de stå kallt, så att de stelnar.

Sen är det bara att mumsa!

Ljus för mamma ♥

Det här hjärtat fick jag från Fonus i samband med begravningen

Idag har jag varit vid mammas grav igen och tänt levnade ljus. Det är den första Allahelgonhelgen utan mamma och det var oerhört tungt att stå där och tända ljuset. Känslan av overklighet skjöljde över mig och det kändes så ofattbart att det var min mammas grav som var där. Åh, vad jag saknar henne! Jag har så mycket som jag vill berätta för henne och dela med henne...

När jag kom hem så tände vi en ljuslykta som är vi tänder speciellt för mamma och även för min älskade morfar. Den har formen av ett hjärta och jag fick den i samband med begravningen.

Svamparna köpte jag i Riga när vi mellanlandade där i höstas!

Önskar er alla där ute en skön Allahelgonhelg ♥

Änglamamma ♥



Du finns i mitt hjärta ♥

Jag är just nu i en intensiv jobb period, med massor av kvälls och helgjobb. Idag bär det av till Göteborg och Hem & Villa mässan. Det är verkligen jättekul, men det är tufft att vara hemifrån så mycket. Därför är det just nu långt mellan blogginläggen...

På hösten får man ha en lykta vid askgraven

Igår besökte jag mammas grav och gjorde lite höstfint. Det är ett par veckor sen jag besökte den senast och på dessa veckor har det verkligen blivit höst. Platsen är så rofylld och varje gång jag besöker den sköljer sorgen över mig. Det är som att jag inte hinner tänka, i mitt just nu ganska stressiga liv, men när jag kommer dit så stannar tiden och det blir helt ofattbart att hon inte finns mera.

Det fick bli en bukett som kan klara sig under vintern utan vatten

 Förmodligen är det bra för mig att komma dit, men när jag står där vid graven känns det som att en stor del av mitt liv också har tagit slut... Och på sätt och vis är det ju så, för visst är mamma alltid en stor del av ens liv? Jag är ju ändå lyckligt lottad, mitt i sorgen, som har en mamma till, min mormor! Tack för att du finns för mig!



Mamma älskade änglar, så lyktan är perfekt!

Hoppas att du har det bra där uppe hos änglarna!

Två tavlor i Grekland...

...har jag klätt med tyg.

Vi satte tavlorna ganska nära varandra

Min mamma köpte tavelramar som hon skulle klä med tyg för att ha i sitt hus här nere i Grekland. Hon hittade aldrig något tyg som hon gillade... Det känns bra att slutföra saker som min mamma på börjat, så nu var det dags för mig och hennes sambo att slutföra det projektet! Tänk att jag skulle få lov att åka ända till Grekland för att ta mig tid att pyssla lite...

IKEA öppnade i Athen för några år sen...

Jag hittade ett tyg i Sverige som jag gillade och tog med mig ner till Grekland. Så idag har vi fixat till ramarna. Först la jag ut ramarna på tyget för att få en uppfattning om hur det skulle se ut som en tavla. Sen tog jag mätte jag ut tyget, ramarna var 50x50 cm och jag klippte till tyg som var 65x65 cm med motivet centrerat. Jag klippte till tyget och sen var det bara att ta fram häftpistolen och sätta fast tyget på baksidan av ramarna.

Rött är en favoritfärg och jag föll pladask för tyget!

Vips så hade vi två nya tavlor i huset som både ger färg åt de vita väggarna och absorberar lite av ljudet i huset, som har väggar, golv & tak av betong och sten.

Mamma, de här tavlorna är till dig ♥

Dagarna går så fort, så fort...

...och vips så har det gått ännu en vecka!

Jag är inne i en period när det är mycket både på jobbet och privat. På jobbet är det såå roligt, men det innebär jobb med övernattningar och jobb både på helger & kvällar. Blir lite jobbigt i längden, för det finns ju så mycket som jag vill göra på fritiden också...

Här hemma går mesta delen av tiden åt till att städa, laga mat, hjälpa barn med läxor och andra måsten... Johan håller på med en fönster renovering och det tar verkligen tid. Vi skulle ha tagit itu med det för länge sen, men eftersom det inte är världens roligaste arbetssyssla så har vi låtit det vänta... Vi har gjort en ganska traditionell uppdelning av sysslor, han fixar med fönstren och jag ser till att det vardagliga blir gjort.

Ett ny renoverat fönster!

Det här innebär ju också att jag sällan hinner blogga, fast jag vill! Kameran används just nu högst ett par gånger i veckan och det kan gå många dagar innan jag ens öppnar min privat dator... Jag börjar känna det som att jag har fastnat lite i måsten hela tiden.

Men om några dagar åker jag till Grekland igen och med mig har jag äldsta sonen, som är 14 år och yngsta som blir 7 år i slutat av året! Jag tror att det blir bra med ett avbrott från vardagslivet, just nu när det är så hektiskt. Precis som förra gången jag åkte till Grekland, så är det med blandade känslor. Återigen så känns det svårt att åka dit nu när inte mamma finns. Paradoxalt nog så finns hon ju där mer än någonsin nu, i form av minnen, tankar och känslor...

När jag sen kommer hem ska jag se till att jag hinner med att göra "Maddesaker" också. Sånt som jag tycker är kul och som ger mig energi. Det är bland annat jättelänge sen jag pysslade, jag vill höststyla här hemma och även träna lite mer än jag unnar mig just nu.

Det blev ett lite konstigt blogginlägg som jag tänkte avsluta med en fråga till dig! Jag tycker verkligen om att blogga, men det blir mer och mer sporadiskt. Min tanke har aldrig varit att jag ska blogga varje dag, men ett par, tre gånger i veckan var min intension...

Hur sällan får man blogga egentligen?

Ett grekiskt minneshus i mitt hjärta

Den här står efter en slingrig väg

I Grekland sätter man små minikyrkor, minneshus eller vad man nu ska kalla dem efter vägen, där det har inträffat en dödsolycka. Det brukar vara ett foto av den avlidne, någon minnessak, ett kors eller en madonnabild och en ljuslykta. Jag har alltid blivit så berörd av de där små husen och i år berörde de mig på ett alldeles nytt sätt.

Den här måste ha stått i många år, men fortfarande brinner ett ljus på kvällen!

Jag kom förstås att tänka på mamma varje gång jag så ett... Samtidigt så har jag jag skapat mitt egna lilla minihus inom mig. Jag har en plats i mitt hjärta som jag har gjort iordning bara för mamma. Dit går jag ibland när jag är ledsen och behöver tröst, men även när jag är glad och vill delge mamma något. När jag är i det där minneshuset så känns hon så nära. Det känns nästan som att mina tankar talar direkt till henne...

En minnesplats för en ung tjej... Sorgligt!

De senaste dagarna har mina tankar varit i Norge. En tidningsrubrik som gick rakt in i mitt hjärta löd "De kommer aldrig hem igen". Det är så fasansfullt och helt obegripligt det som har hänt! Jag tänker på alla anhöriga, nära och kära till de som omkommit, skadats eller varit med i detta blodbad och skänker dem alla mina tankar för en stund.

En av AUF-tjejerna sa "Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans" om det som hänt i Norge. Jens Stoltenberg, Norges statsminister, använde detta citat i sitt tal idag som han höll i Domkyrkan i Oslo.

Oerhört fina ord som ger mig styrka!

Du må finne nye minnen...

Det kommer alltid en soluppgång! Den här är över Marmari på Evia

...sa en norsk vän till min när jag var i Grekland. Det känns som väldigt kloka ord för mig! För det gäller att fortsätta att leva trots sorgen, att göra saker, att skapa nya minnen för att kunna gå vidare. Då kommer de gamla fina minnena som man har, att kunna få vara just fina minnen, istället för att bli en smärtsam klump.

Greklands flagga, lite lätt sargad som jag...

Nu är jag hemma efter två fina veckor i Grekland. Sorgen har funnits nära inpå, men ändå har vi haft en fin semester! Vi har gjort saker som vi alltid gör när vi är i Grekland, men även nya saker, som inte gjort tidigare. Det har på många sätt väldigt annorlunda, men på andra sätt varit som vanligt. Saknaden har lurat runt hörnet och ibland har den oväntat hoppat fram... Då har klumpen i magen blivit till gråt, men efteråt har det känns som en lättnad.

På ett sätt känner jag mig lite starkare efter den här resan, men på ett annat lite mera bräcklig. Det sjunker mer och mer in, att vissa saker aldrig blir som förrut och det smärtar ofantligt mycket! Samtidigt känner jag mig lite mer trygg i min sorg, livet går vidare och det är ganska OK.

Nu ska jag skapa nya minnen och bevara de gamla i mitt hjärta!

Till Grekland med sorg i hjärtat

Lilla hamnstaden Rafina i Grekland

Hela jag har varit upp & ner... Jag har varken vetat ut eller in. Glömt saker, tappt ord och inte vetat vad jag ska säga, har inte ens kommit ihåg vad jag tänkt på. Har blivit så ledsen för det. Jag har känt mig så himla dum och korkad. Tårarna har bränt i ögonen hela tiden trots att jag har kämpat emot. Känslan av att gå i tusen bitar har funnits där hela tiden.

Försöker att hålla modet och fasaden uppe, vill inte oroa barnen allt för mycket. Jag vet att de också lider alla helvetes kval för att åka till mormor och morfar i Grekland, utan mormor! Samtidigt så ser vi ju framemot att åter få åka till vårt älskade Grekland... Det är svårt för alla att hantera dessa motstridiga känslor.

På planet sitter jag utan tankar, totalt tom, allt för att hålla känslorna i styr och det funkar faktiskt. När vi sen landar får jag mycket att tänka på. Vi är tidiga och jag inser att vi kanske kan hinna med en tidigare färja än vad vi trott. Det slår mig att nu har jag ingen mamma som jag messa eller ringa för att få buss- & färjetider, utan nu gäller det att skaffa informationen själv...

Det här trädet planterade mamma i höstas

När vi väl är framme, två timmar tidigare än vi beräknat, möter barnens morfar oss vid färjan och det blir ett kärt möte. Vi är framme och vi har några veckor i solen tillsammans! Jag vet att det kommer att kännas både bra och jobbigt, men förhoppningsvis, så kommer allt det roliga och bra att ta överhand.

En av de två blommor som har hunnit slå ut på trädet som är fullt av knoppar!

Hoppas att du ser oss nu mamma, när vi är i ditt älskade Grekland!

Ibland är livet extra svårt!

Ännu en pion som mamma fotograferat

De senaste dagarna har varit så jobbiga och svåra. Helt plötsligt känns det som att det var igår mamma lämnade oss. Återigen upplever jag den där förlamande känslan jag hade de sista dagarna mamma var i livet, när jag verkligen insåg att det aldrig skulle kunna sluta väl. Jag känner samma maktlöshet jag kände då, när jag inte kunde göra någonting och ilska av att veta att jag aldrig mer får träffa henne eller prata med henne igen. Aldrig någonsin...

Nu i sommar har jag en svår och stor utmaning framför mig. Vi ska nämligen till Grekland, där mamma och hennes sambo har hus sen dryga 10 år. Det blir första sommaren utan henne... När hon åkte därifrån sista gången så lämnade hon huset för att komma tillbaka några månader senare. De sista veckorna i hennes liv, ja även de sista dagarna pratade vi om resan i sommar till Grekland. Till dess skulle hon ju i alla fall vara frisk... Det var resan som höll hoppet uppe hos oss och vi pratade så mycket om den.

Klängrosor som mamma fotograferat i Grekland

Jag försöker förbereda mig på att hon inte kommer att möta oss vid färja, att hon inte kommer att vara med oss vid stranden och att hennes plats kommer att stå tom. Jag lyckas tyvärr inte alls, utan tårarna kommer och jag känner mig ensam, liten och skör...

Saknar ♥

Mamma ringde aldrig...

...på min födelsedag.

Pioner var mammas favoritblommor! Den här bilden har hon tagit.

Och hur skulle hon kunna det? Telefonsamtal från "andra sidan" är ju inte direkt vanliga. En födelsedag, utan mamma! Min födelsedag utan mamma... Vi brukar inte fira min födelsedag alla gånger på den rätta dagen, eftersom min mamma ofta har varit i Grekland när jag fyller, men hon har alltid ringt mig. Dessutom tidigt på morgonen, ibland för tidigt... Jag kunde inte ana att den lilla detaljen skulle kännas så jobbigt. Firandet har vi sen haft i Grekland när vi har träffats där. I år blir det inte så heller...

Mormor har hur mysigt som helst! Fotograf Mamma

Trots det tråkiga som har hänt med min mamma så är jag lyckligt lottad. Jag har en ung mormor på 78 år som är som en mamma för mig!  Hon ringde självklart och skickade födelsedagskort och hade även uppvaktat mig innan.


Jag är evigt tacksam att jag har henne!

Min sorg är transparent...



En bild som mamma tagit på sina favoritblommor, Pioner!























Det har gått 2½ halv månad nu, utan mamma. Ibland känns det som en evighet och ibland som om det var igår.

Min sorg är transparent, precis som glas. Ofta så ser jag den inte, den finns där, men jag tänker inte på den. Fast rätt som det är så ser jag en reflex i glaset och jag blir påmind. Det kan vara något vardagligt och "simpelt". Som igår när jag inte fick ett dataprogram att fungera. Ett program som min mamma har rekommenderat mig. Jag vill ringa henne och fråga henne hur jag skulle göra... Det som börjar med att vara ett praktiskt problem, blir ett känslomässigt kaos.

Andra gånger så är det enbart känslobaserat. När jag ser hur pionerna som jag fått av mamma är nära att slå ut. Då vill jag berätta det för henne och be henne att komma hit. Tala om för henne att just de där bondpionerna som jag fick är de allra finaste. Jag fylls av en tomhet och stor saknad.

Det allra svåraste är när min egen bild reflekteras. Då ser jag bara mig själv som ett sorgens offer. Jag blir handlingsförlamad och självömkande. Tankarna snurrar runt i mitt huvud och jag kan inte förstå hur jag ska klara mig resten av livet utan att någonsin få träffa mamma igen. Då känns det som att hjärtat brister och luften tar slut...

Min sorg kan enklast beskrivas som transparent...

Mässingsskylten är på plats ♥

En askgrav där man sätter snittblommor i vas

Det blev ett besök vid mammas grav idag. Det är en jättefin plats vi har valt, där björkarna ramar in gravområdet, som ligger lite högt och där det blommar gullvivor och liljekonvaljer just nu. En plats som mamma skulle ha tyckt mycket om.

Jag tycker om den böjda formen på gravstenarna

Nu har mässingsskylten kommit upp och det var så overkligt att se mammas namn på den. Vreden vällde upp i mig och jag vill bara slita ner skylten. Min mamma ska inte vara död, hon ska fotografera, gå långpromenader, måla porslin och träffa oss alla som älskar henne. Saknaden är så stor!

Ranunkel och Krysantemum Anastasia

Vreden gick över lika plötsligt som den kom och där stod jag med en klump i halsen och tårar som rann ner för mina kinder. Återigen så kommer Caroline af Ugglas sångtext till mig:

Snälla, snälla, snälla, snälla
Jag ber dig, snälla, snälla, snälla, snälla
Stanna kvar hos mig
För jag behöver ju dig ♥

När sorgen kommer direkt genom tvrutan...

Caroline af Ugglas, mammas favorit!













Ibland kommer sorgen smygande och andra gånger dyker den upp från ingenstans med buller och bång...

Idag kom sorgen genom tvrutan, direkt från Så ska det låta. Det var helt oväntat, och kom som ett slag i magen. Jag råkade hoppa in mitt i programmet, när Caroline af Ugglas uppträdde, med inlevelse och passion. Tankarna gick direkt till mamma, som skulle ha älskat det här avsnittet! Det var ett uppträdande som bara Caroline kan framföra och i vanliga fall hade jag blivit glad och upprymd, nu rann tårarna...

Melodifestivalen 2009 i läckra stövlar

















Snälla, snälla, var mammas självklara favorit i Melodifestivalen 2009. Jag gillade den också, men den var ändå inte min självklara favorit. Nu lyssnar jag på den igen med nya öron...

Snälla, snälla, snälla, snälla
Jag ber dig, snälla, snälla, snälla, snälla
Stanna kvar hos mig
För jag behöver ju dig

Helt plötsligt så har orden fått en helt ny innebörd... Hur ska man kunna hålla tårarna tillbaka när man hör den?

Behöver nog inte säga att jag saknar dig mamma ♥...

Du fattas mig...

♥ Blommor till mamma ♥



























"Du fattas mig" är ännu en sådan där fras som etsat sig fast i min sinne. Det är ord som jag inte riktigt har tagit till mig förrän nu. Jag har liksom inte riktigt förstått innebörden av orden.

Idag har vi firat två av mina kusiner, den ena har fyllt 18 och den andra fyller 20 om ett par veckor. Det var kalas i solen och värmen, med mina nära och kära. En helt underbar dag, om det inte varit för den där frasen som dykt upp i mitt huvud, du fattas mig... Eller snarare du fattas oss! För vi är många som saknar dig och för oss blir aldrig livet som det varit innan. Det är inte på samma sätt längre, när mamma inte är finns.

Hon skulle ha varit med oss, pratat, fotat, och bara funnits där som den naturligaste saken i världen. Du fattas mig och ingenting kommer någonsin att bli sig likt, utan dig.

Idag kändes det inte som någonting var för givet, det kändes svårt att lämna kalaset. Jag ville verkligen säga hej då till alla som jag kände. Ville bevara minnet och känslan av den här dagen och det här kalaset, för ingenting är självklart och för evigt.

Du fattas mig, men jag är glad att jag är omgiven av nära och kära, släkt och vänner, som hjälper mig att komma vidare ♥

Hur är det med din mamma? -Hon dog...

Nu har det gått en dryg månad sen jag miste min mamma. Fortfarande åker känslorna bergodalbana, men dalarna är inte riktigt lika djup nu. Jag kanske till och med börjar ta mig ur den värsta sorgen nu!

När mamma blev sjuk gick allt så fort. Hon åkte in till akuten en morgon med andningsproblem pga lunginflammation och blev kvar och nån vecka senare konstaterade man att hon hade cancer lite varstans. Hon kom aldrig hem igen och efter en dryg månad så var hon död...

Under den här tiden besökte jag henne så ofta det gick, det är 18 mil enkel resa till Akademiska sjukhuset, så det blev inte varje dag. Jag trixade och fixade med jobbet och bokade av och bokade om möte efter möte. Jag berättade att min mamma var sjuk som en förklaring för att jag ändrade mötestider. Alla var väldigt förstående och det kändes skönt att vara uppriktig.

Nu möter jag åter alla dessa människor, som fortfarande är förstående och omtänksamma. -Hur är det med din mamma? är en fråga som ständigt återkommer. I början blev jag väldigt ledsen och många gånger kunde jag inte hejda tårarna. Numera så svarar jag snabbt och reflexmässigt: -Hon dog... Svaret är lika oväntat för dem, som det var för mig att min mamma skulle gå bort så snabbt. Helt plötsligt så hamnar jag nästan i en slags tröstande situation, där jag ska stötta personen jag mött med tröstande ord... Det blir så konstigt, men funkar, när jag befinner mig i "bergen" på min bergodalbana.

Däremot så blir det nästintill outhärdligt när jag är nere i en dal. Då har jag lust att skrika: -Hon har ju dött, hur fan kan du missat det!

För mig är mammas död den största och värsta tragedin som hänt och händelser som tsunamis, jordbävningar och kärnkraftsläckor känns oväsentliga... Så med tanke på det, så befinner jag mig nog fortfarande mitt i sorgen i min lilla bubbla...



Rosa rosor som avsked från mormor

 

Att "hålla ihop"...

Jag gillar ord, citat, fraser och uttryck. Ibland fastnar nåt bara i huvudet och idag var det "hålla ihop". Då tänker jag mig frasen som motsatsen till att "bryta ihop". Det är liksom beskrivningen av mitt naturliga tillstånd just nu, att "hålla ihop". Eftersom jag åker känslomässig bergodalbana just nu så, är behovet att "hålla ihop" ibland nödvändigt.

Som idag till exempel när jag var på ett möte med polis, räddningstjänst och ambulans, för att starta ett samverkansprojekt. Mötet började bra och jag kände att de lyssnade och tog till sig mina åsikter och kommentarer. Jag kände mig riktigt proffsig! Hade en så skön känsla, ända tills man sätter på en film som skall visas för 8:e klassare under projektveckan som startar i mitten av april.

Filmen som heter "Gräsmark var så tyst och stilla" handlar om två ungdomar i Värmland som omkommer i en tragisk mopedolycka. Den är inte proffsig eller snygg, men den är sorglig och tragisk. Det var just när jag såg den filmen som uttrycket "hålla ihop" dök upp i mitt huvud. För det var det som jag fick ägna mig åt under resterande möte, att "hålla ihop", att inte gråta, inte snyfta, inte släppa fram all sorg som finns inom mig och bara vill välla ut.

I bilen på väg därifrån kom tårarna...

"Gräsmark var så tyst och stilla..."