måndag 28 mars 2011

Att "hålla ihop"...

Jag gillar ord, citat, fraser och uttryck. Ibland fastnar nåt bara i huvudet och idag var det "hålla ihop". Då tänker jag mig frasen som motsatsen till att "bryta ihop". Det är liksom beskrivningen av mitt naturliga tillstånd just nu, att "hålla ihop". Eftersom jag åker känslomässig bergodalbana just nu så, är behovet att "hålla ihop" ibland nödvändigt.

Som idag till exempel när jag var på ett möte med polis, räddningstjänst och ambulans, för att starta ett samverkansprojekt. Mötet började bra och jag kände att de lyssnade och tog till sig mina åsikter och kommentarer. Jag kände mig riktigt proffsig! Hade en så skön känsla, ända tills man sätter på en film som skall visas för 8:e klassare under projektveckan som startar i mitten av april.

Filmen som heter "Gräsmark var så tyst och stilla" handlar om två ungdomar i Värmland som omkommer i en tragisk mopedolycka. Den är inte proffsig eller snygg, men den är sorglig och tragisk. Det var just när jag såg den filmen som uttrycket "hålla ihop" dök upp i mitt huvud. För det var det som jag fick ägna mig åt under resterande möte, att "hålla ihop", att inte gråta, inte snyfta, inte släppa fram all sorg som finns inom mig och bara vill välla ut.

I bilen på väg därifrån kom tårarna...

video

"Gräsmark var så tyst och stilla..."




söndag 27 mars 2011

Den fula verkligheten ur Mia Skäringers perspektiv...




Mia Skäringer
 



























Jag såg Mia Skäringers föreställning Dyngkåt och hur helig som helst igår kväll. Det blev en omtumlande resa, där Mia, stundtals pratar osminkat om sina tuffa uppväxtår och om livet som människa i den "fula verkligheten" som hon uttrycker det, för att snabbt växla till en rolig karaktär som jag har lätt att skrattar åt.

När hon kommer in på temat att bli förälder och att föda barn är det lätt att känna igen sig och det är underhållning på hög nivå . Men ibland blir det så intimt att jag tycker att det blir jobbigt och skrattet fastnar i halsen. Som när hon beskriver sitt sökande efter bekräftelse i tonår och hur hon låter sig utnyttjas sexuellt och inte kan säga nej. För i den fula verkligheten säger man inte nej eller no, det gör man bara i vackra Hollywoodfilmer med lyckliga slut.  

Hon blandar prat med finstämda sånger som ackompanjeras av flygel och cello och det lyfter denna föreställning ännu ett par pinnhål.


Dyngkåt och hur helig som helst!
  
















När jag går därifrån så vet jag inte riktigt vad jag tycker. Det är en jättebra föreställning som både roar och väcker tankar, men den där "feel good" känslan som jag hade velat ha med mig ut vill inte infinna sig. Jag hade önskat att föreställningen hade slutat när allt blev svart och låtit komiken segra. Istället blev det ännu en sång som gav mig en klump i magen på väg därifrån...

fredag 25 mars 2011

Tjejvasan - ett mål som gav mig både glädje och träning!

I onsdags åkte jag längdskidor för sista gången den här säsongen. Det var i Ånnaboda i konstsnöspåret som var täkt med barr, barr mera barr och så kottar... Bitvis var det som att gå på en gummimatta med skidorna på. Inte så kul faktiskt, men jag har haft många sköna stunder tidigare i vinter. Trots att jag saknat både teknik, balans, styrka och kondition så har det varit härligt!




Som jag skrivit tidigare så började jag att åka skidor i december och det har verkligen varit kul, men inte de allra första gångerna, då var det mest jobbigt. Det var målet att åka Tjejvasan som fick mig att släpa mig ut i spåren till en början. Efter ett tag så gick det av sig självt att ta en skidtur.

Trots min träning så valde jag att inte komma till start när det var dags för Tjejvasan. Jag jobbade i Mora och hade ledigt för att åka, men mamma var riktigt dålig, så jag tillbringade en natt på sjukhuset med mamma istället och det ångrar jag inte en sekund. Så här med facit i hand så var det ett mycket klok beslut som jag tog. Jag fick frågan från en vän om jag var besviken för att det inte blev någon Tjejvasa. Inte alls faktiskt, för det är träningen inför loppet, som har fått mig att komma igång och röra på mig. Det hade aldrig hänt om jag inte hade haft den där anmälan hängande över mig.

Jenny Hansson vinnare av Tjejvasan 2011
 Nu gäller det att hitta något annat kul att ta sikte på för att hålla kroppen i form. De sista månaderna har det varit si och så med träningen och nu känner jag att jag måste igång igen. Jag börjar med mina Powerwalks igen, så får jag se vad det leder till...

tisdag 22 mars 2011

Powerwalk utan ljudbok...

Idag kom jag äntligen ut på en Powerwalk, trots att det bra emot. Försökte få med mig lite sällskap, men alla var upptagna den här kvällen. Det slutade med att jag fick med mig Adam som var för förkyld för fotbollsträning, men som hängde med mig. Skönt med sällskap så att inte tankarna flyger runt hela tiden.

Tidigare har jag alltid gått med ljudbok, men jag har inte orkat lyssna på någon sen mamma somnade in. Det är så starkt kopplat till henne. Hon lyssnade jämt på böcker, när hon porslinsmålade, var ute och gick, låg på stranden eller när hon skulle sova. Hon lämnade en gedigen ljudbokssamling efter sig...
 

En underbar bok på många sätt!

En otäck och fängslande bok!



Är det någon där? av Marian Keyes handlar återigen om familje Walsh. Trots att det bitvis är en sorglig berättelse, så är den full av värme och humor på ett sätt som bara Marian Keyes kan skriva. Det är flera år sen jag lyssnade på den, men jag tror att det är dags igen! Dessutom är det Rachel Mohlin som läser den och det gör hon fantastiskt bra.

Buthler och Öhrlunds Grannen är den fjärde i en serie böcker om kommissarie Jacob Colt, men jag började med den ändå. Det är den senaste boken jag lyssnat på och det var på rekommendation från mamma. Den är brutal och otäck på ett riktigt vidrigt sätt, men samtidigt en riktigt fängslande historia. Stefan Sauk läser den och han lyckas verkligen leva sig in i de olika karaktärerna, vilket gör boken än mer gripande.

Mamma lyssnade och läste böcker av alla de skilda slag och någon dag ska jag börja lyssna på böcker ur hennes ljudbokssamling. Saknar dig!

måndag 21 mars 2011

Repotaget om vårt eternithus - både glädje och sorg

För tre veckor sedan, när jag jobbade med Vasaloppsmässan i Mora och åkte som ett skållat troll mellan Mora, Akademiska Sjukhuset i Uppsala och Örebro blev Johan kontaktad av Nerikes Allehanda som ville göra ett reportage om vårt eternithus. Han svarade ja utan och tänka och när jag fick reda på det blev jag ganska sur. Jag orkade liksom inte med det just då, men tidpunkt var redan bestämd, så det var bara att gilla läget.


NA skulle komma en onsdagsmorgon efter kl 8 en dag när jag var hemma över natten från mitt jobb i Mora. Dagen innan hade jag besökt min mamma och hon var väldigt dålig. Adam ville träffa mormor, så jag bestämde att vi skulle åka dit på onsdagsmorgonen, innan jag skulle åka upp till Mora igen.

Kvart i åtta den här onsdagsmorgonen klampade det in två fotografer och en reporter. Jag hade sovit dåligt och gråtit floder i flera veckor och var allt annat än peppad på detta. Hemmet var i fullkomligt kaos, stökigt och dammigt till tusen. Trots det så var det ett ganska trevligt avbrott i vardagen att ha dem här och så här blev resultatet.

Vårt eternithus reportage i NA

Sen åkte jag och Adam och hälsade på mamma och det var sista gången jag träffade henne. Två dagar senare somnade hon in... Hon fick höga morfindoser och lugnande medel, men vi kunde prata med varandra trots att hon var svag. Hon sa inte mycket, men jag fick möjlighet att säga allt som jag gått och tänk på under de senaste veckorna. Det kändes bra, men även frustrerande för jag hade frågor till henne som jag inte fick svar på. När jag skulle gå kunde jag inte hejda tårarna och mamma sa förvånat: "Är du ledsen Madeleine? Varför är du ledsen?" Jag svarade att jag tyckte att det var så sorgligt och ledsamt att hon var sjuk och då svarade hon: "Var inte ledsen, jag är snart frisk och hemma igen".

När jag åkte därifrån rann tårarna i timme efter timme för då visste jag att hon aldrig skulle komma hem mer, att livet snart var slut för hennes del. Jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv! En sorg som redan då var så smärtsam att jag inte visste hur jag skulle härda ut.

Nu när reportage kom i tidningen hade jag så gärna velat visa henne det. Hon hade varit stolt och tyckt att det varit kul att läsa om oss i tidningen. Så visst är det smärtsamt att se resultatet och minnas att det här var den sista dagen jag träffade min mamma i livet...

söndag 20 mars 2011

Bloggen som kom av sig...eller aldrig kom igång...

Det är lite drygt tre månader sen jag startade min blogg. Ambitionen var att skriva om saker som förgyller mitt liv, sådant som jag gillar och som ger mig livsglädje. Några veckor senare så försvann den där livsglädjen och mitt liv fylldes av oro, rädsla och till sist sorg och saknad.

I slutet december, strax innan jul, fick min mamma ont i sin höft och kunde knappt stödja på benet. Hon sökte läkare och de sa att hon förmodligen hade sträckt sig, så hon skulle vila och återkomma om det inte var bättre inom ett par veckor. Det blev inte bättre och i mitten av januari fick hon diagnosen muskelremautism. Hon började behandlas med starka kortisondoser och hon blev lite bättre. Dessutom så hade hon under december och januari en lunginflammation som inte ville ge sig, trots flera penicillinkurer. I slutet av januari ringde min mamma och berättade att hon hade en tumör i lungan. Det togs prover på den och sen följde veckor av väntan på svaret. Hon skulle även bli kallad till en skelettröntgen, vilket är en rutinundersökning när man får diagnosen muskelremautism.


Mamma i Grekland Juli 2010
På stranden samma år

Den 29 januari åkte hon i akut till sjukhuset i Enköping för att hon hade svårt att andas. Några dagar senare gjordes en skelettröntgen på Akademiska i Uppsala och i början av februari fick hon veta att hon hade en stor cancertumör i lungan, cancer i lung- och hjärtsäck, i bäckenet och en cancertumör i höften.

Den 4 mars dog min mamma, bara 60 år gammal... 

Det är helt ofattbart! För två månader sedan kunde jag inte i den värsta mardröm tro att min mamma skulle dö så snart. Vi hade ju planerat att göra roliga saker tillsammans hon och jag, åka till Stockholm och shoppa, gå på musikaler och bara ha kul. Den årliga Greklandsresan hade vi redan bokat och hon skulle bara köpa biljetter till sig och sin sambo. Men helt plötsligt så var allt bara slut!
Saknaden är så oerhört stor och jag väntar fortfarande på att hon ska ringa och höra hur det är med oss... Jag kan inte förstå att det aldrig kommer att ske. 
  

Jag älskar dig mamma!