måndag 21 mars 2011

Repotaget om vårt eternithus - både glädje och sorg

För tre veckor sedan, när jag jobbade med Vasaloppsmässan i Mora och åkte som ett skållat troll mellan Mora, Akademiska Sjukhuset i Uppsala och Örebro blev Johan kontaktad av Nerikes Allehanda som ville göra ett reportage om vårt eternithus. Han svarade ja utan och tänka och när jag fick reda på det blev jag ganska sur. Jag orkade liksom inte med det just då, men tidpunkt var redan bestämd, så det var bara att gilla läget.


NA skulle komma en onsdagsmorgon efter kl 8 en dag när jag var hemma över natten från mitt jobb i Mora. Dagen innan hade jag besökt min mamma och hon var väldigt dålig. Adam ville träffa mormor, så jag bestämde att vi skulle åka dit på onsdagsmorgonen, innan jag skulle åka upp till Mora igen.

Kvart i åtta den här onsdagsmorgonen klampade det in två fotografer och en reporter. Jag hade sovit dåligt och gråtit floder i flera veckor och var allt annat än peppad på detta. Hemmet var i fullkomligt kaos, stökigt och dammigt till tusen. Trots det så var det ett ganska trevligt avbrott i vardagen att ha dem här och så här blev resultatet.

Vårt eternithus reportage i NA

Sen åkte jag och Adam och hälsade på mamma och det var sista gången jag träffade henne. Två dagar senare somnade hon in... Hon fick höga morfindoser och lugnande medel, men vi kunde prata med varandra trots att hon var svag. Hon sa inte mycket, men jag fick möjlighet att säga allt som jag gått och tänk på under de senaste veckorna. Det kändes bra, men även frustrerande för jag hade frågor till henne som jag inte fick svar på. När jag skulle gå kunde jag inte hejda tårarna och mamma sa förvånat: "Är du ledsen Madeleine? Varför är du ledsen?" Jag svarade att jag tyckte att det var så sorgligt och ledsamt att hon var sjuk och då svarade hon: "Var inte ledsen, jag är snart frisk och hemma igen".

När jag åkte därifrån rann tårarna i timme efter timme för då visste jag att hon aldrig skulle komma hem mer, att livet snart var slut för hennes del. Jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv! En sorg som redan då var så smärtsam att jag inte visste hur jag skulle härda ut.

Nu när reportage kom i tidningen hade jag så gärna velat visa henne det. Hon hade varit stolt och tyckt att det varit kul att läsa om oss i tidningen. Så visst är det smärtsamt att se resultatet och minnas att det här var den sista dagen jag träffade min mamma i livet...

1 kommentar:

  1. Fint skrivet och tårarna rinner på mig med när jag läser de.
    Kram

    SvaraRadera

Vad kul att just du väljer att kommentera min blogg!

♥ Tack för besöket ♥