Älskad & saknad

...är klyschiga ord, men jag tycker att det sammanfattar hur jag känner så väl!

Mamma & Isak i Grekland 2009 vid den årliga Fotbollsmatchen

Idag är det min mammas födelsedag och hon skulle ha blivit 62 år. Den här dagen har varit fullspäckad som alla andra dagar, men kvällen har jag ägnat mig åt att titta på foton och tänka på allt kul som vi gjort med mamma. De flesta foton är från Grekland där vi har tillbringat varje sommar, sedan 2001 i hennes hus i Grekland, med ett undantag, 2004, då jag var nere där ensam.



Grattis mamma ♥!

Förra sommaren var en konstig sommar, då vi var Grekland, utan henne, men med hennes sambo. Det kändes tomt och ovant & i många stunder väldigt svårt och tungt. Jag hoppas att vi kommer att ha lite färre tunga stunder när vi åker ner i år och att vi kan börja och bygga upp nya minnen, vid sidan om att vi har henne kvar i våra hjärtan!

Du är älskad & saknad mamma ♥

Ett grekiskt minneshus i mitt hjärta

Den här står efter en slingrig väg

I Grekland sätter man små minikyrkor, minneshus eller vad man nu ska kalla dem efter vägen, där det har inträffat en dödsolycka. Det brukar vara ett foto av den avlidne, någon minnessak, ett kors eller en madonnabild och en ljuslykta. Jag har alltid blivit så berörd av de där små husen och i år berörde de mig på ett alldeles nytt sätt.

Den här måste ha stått i många år, men fortfarande brinner ett ljus på kvällen!

Jag kom förstås att tänka på mamma varje gång jag så ett... Samtidigt så har jag jag skapat mitt egna lilla minihus inom mig. Jag har en plats i mitt hjärta som jag har gjort iordning bara för mamma. Dit går jag ibland när jag är ledsen och behöver tröst, men även när jag är glad och vill delge mamma något. När jag är i det där minneshuset så känns hon så nära. Det känns nästan som att mina tankar talar direkt till henne...

En minnesplats för en ung tjej... Sorgligt!

De senaste dagarna har mina tankar varit i Norge. En tidningsrubrik som gick rakt in i mitt hjärta löd "De kommer aldrig hem igen". Det är så fasansfullt och helt obegripligt det som har hänt! Jag tänker på alla anhöriga, nära och kära till de som omkommit, skadats eller varit med i detta blodbad och skänker dem alla mina tankar för en stund.

En av AUF-tjejerna sa "Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans" om det som hänt i Norge. Jens Stoltenberg, Norges statsminister, använde detta citat i sitt tal idag som han höll i Domkyrkan i Oslo.

Oerhört fina ord som ger mig styrka!

Det ordnar sig...

...är en fras som jag har svårt att ta till mig!

Det ordnar sig nog...

I min värld så ordnar sig inte mycket av sig själv, utan man får ordna själv. Jag tror nämligen att man själv måste fixa till det för sig om man vill vara säker på att det ska bli bra. Sen kan man ju få hjälp på vägen av turen/slumpen/högre makter/gud eller vad man nu vill kalla det, men till syvene och sist så tror jag att det mesta är upp till mig själv.

Därför kan jag bli så frustrerad när någon säger "Det ordnar sig" till mig, fast jag vet att det är i all välmening. Jag stör mig på att jag har så svårt att ta till mig det uttrycket för jag förstår att dessa människor bara vill trösta, peppa eller visa att de bryr sig och det borde ju kännas härligt och inte irriterande...

Så nu ska jag jobba med att fylla dessa tre ord, "Det ordnar sig", med positiva och sköna känslor som får mig att må bra!

Att "hålla ihop"...

Jag gillar ord, citat, fraser och uttryck. Ibland fastnar nåt bara i huvudet och idag var det "hålla ihop". Då tänker jag mig frasen som motsatsen till att "bryta ihop". Det är liksom beskrivningen av mitt naturliga tillstånd just nu, att "hålla ihop". Eftersom jag åker känslomässig bergodalbana just nu så, är behovet att "hålla ihop" ibland nödvändigt.

Som idag till exempel när jag var på ett möte med polis, räddningstjänst och ambulans, för att starta ett samverkansprojekt. Mötet började bra och jag kände att de lyssnade och tog till sig mina åsikter och kommentarer. Jag kände mig riktigt proffsig! Hade en så skön känsla, ända tills man sätter på en film som skall visas för 8:e klassare under projektveckan som startar i mitten av april.

Filmen som heter "Gräsmark var så tyst och stilla" handlar om två ungdomar i Värmland som omkommer i en tragisk mopedolycka. Den är inte proffsig eller snygg, men den är sorglig och tragisk. Det var just när jag såg den filmen som uttrycket "hålla ihop" dök upp i mitt huvud. För det var det som jag fick ägna mig åt under resterande möte, att "hålla ihop", att inte gråta, inte snyfta, inte släppa fram all sorg som finns inom mig och bara vill välla ut.

I bilen på väg därifrån kom tårarna...

"Gräsmark var så tyst och stilla..."